Idag är en såndär härlig dag, en sådan där dag då man känner för att rädda hela jorden, skapa fred i världen och göra mirakel där det behövs. Det bästa med dessa dagar, som kommer allt oftare, är att man verkligen tror på sig själv och tror att man kan göra allt lika enkelt som att vända en femma! Dagar som dessa tror jag att man kan flyga till månen på en makaron... Om alla planer skulle funka i praktiken i morgon? Njaaa, tveksamt - men idag - absolut!

 

Jag undrar så vad det är som triggar igång dessa dagar - vad har jag gjort under dagen, dagen innan osv som fått in mig på detta spår? Oavsett vad det är så mår man för himmla bra! Oslagbart!

 

Inte är det väl bara jag som vissa kvällar blir så inspirerad att jag kan sitta i timmar och klura på ideér, planer och mirakel man vill genomför!? 

 

Och som grädde på moset såhär på kvällskvisten - En underbar sång: Sunshine song av Jason Marz

 

Hejhå,

Nu är söndag och imorgon ska jag äntligen få komma tillbaka till skolan, jobbet, Norrköpin och vänner. Runt 12 sätter vi oss i bilen - ska bli så skönt!! Det är så knepigt det här med att tycka om skolan - inte alls många tycker om det eller längtar tills det börjar , men jag är en av dom som faktiskt gillar det haha Samtidigt har det avrit lite farligt att gå hemma nu när jag varit sjuk och de andra gått i skolan - man har fått känslan av att; Ja men det här funkar det också. Inte då att jag tänker bli en sådan som sitter hemma hela dagaran och inte gör någonting alls - ta dig i kragen Carro!

 

På schemat ser det ut som att det kommer bli ett rutinmässigt år med samma tider varje dag - men roliga ämnen ska vi ha iaf - spec måndag och tisdag då vi kommer tillbringa dagarna på djurparken!

 

Ledig dag, inga planer betyder att allt man i vanlig fall glömmer för stunden när man har fullt upp ploppar upp i huvudet och vägrar lämna. Snart börjar jag sista året på gymnasiet, om ett år går jag inte längre i skolan - jag måste alltså ha en ny plan för vad jag ska göra. Lätt för vissa medan andra vrider sig i plågor om nätterna. Jag har alltid haft en klar syn på vad jag vill och inte - men nu... Vart tog min förmåga att vara beslutsam vägen!? 

Jag vet att jag inte behöver bestämma mig idag - men snart är det dags och då vill man väl ändå vara 100% säker att man valt någolunda rätt.  Jag har visserligen lärt mig att den som väntar på något och ger det tid kommer sluta med ett bra resultat - inget blir bättre av att skynda.

Jag är klyven, ju mer jag tänker på det ju mer osäker blir jag. Dags att ta sig i kragen och försöka tänka på annat för några timmar...

 

Nu har det gått en vecka sedan min Kenya gick mot sitt slut och känslan av att vara instängd har fortfarande inte försvunnit. Det må vara så att jag bor i en lägnhet i stan - men jag har spenderat dagarna utomhus så mycket som möjligt för att, bokstavligt talat, slippa krypa på väggarna . Jag saknar att känna sand, lera och grus mellan tårna - att kunna gå barfota överallt. Att somna till de brusande vågorna och shyssornas ihärdigt starka spel.

Redan när vi lämnade vårt boende i Kenya hade jag känslan i kroppen att "Nu begår du ett av ditt livs största misstag i att lämna denna vackra plats.", vilket inte blev bättre när jag möttes av 4 filig, rak motorväg full med bilar - den ena pompigare än den andra - upplyst av gatulampor var 10 meter när jag kom hem till Sverige. Allt kände så tillgjort, så överdådigt, så överdrivet. Jag fick känslan av att någon stängde in mig i en betong låda , som att man ville skrika man inte fick luft. Från afrikas avslappnade livstil till detta uppstyrda betongblock - en tvärvändning som heter duga!

 

De flesta som pratat med mig sedan jag kom hem igen vet att jag trivdes som fisken i vattnet i Diani och helst av allt vill jag åka tillbaka redan ikväll, tyvärr så kommer verkligheten ikapp... Som många av er också troligen redan tänkt och som jag även kan säga, det var inte sista gången jag spenderar tid ur mitt liv i Kenya, i Diani. 

Hallå, då är jag hemma i Sverige igen. Flyget mellan Addis Ababa och Stockholm fick motorfel så vi fick vända i luften tillbaka till Etiopien. Där blev vi kvar någon timme innan vi fick ett nytt plan. ca 7 timmar försenade,dvs ca 27 h på resande fot, var det väl på tiden att landa och slippa sitta stilla och vänta.. 

Min mor mötte upp mig på flygplatsen och efter att ha kramat om Therese och tackat för en härlig reskompis blev vårt första stopp donken!

 

Men fy bubblan vilken härlig tid jag har haft i Kenya. Aldrig trode jag att det skulle nästa in sig så djup i mig! Helst av allt ville jag inte tillbaka alls, en månad är lång semester och man har börjat skapa sig ett liv där man tillbringat sin tid. Man har fått in rutiner, känner igen folk på gatan, har fått vänner, känner sig bekväm och hemma - det var tungt att säga hej då till alla de fina människor man lärt känna , vem vet - kanske kommer vi aldrig mer ses.. Nej - jag ska tillbaka, så lätt slipper de inte undan mig!