Instängd i ett betongblock
Skrivet: · Vardagens Guld
Nu har det gått en vecka sedan min Kenya gick mot sitt slut och känslan av att vara instängd har fortfarande inte försvunnit. Det må vara så att jag bor i en lägnhet i stan - men jag har spenderat dagarna utomhus så mycket som möjligt för att, bokstavligt talat, slippa krypa på väggarna . Jag saknar att känna sand, lera och grus mellan tårna - att kunna gå barfota överallt. Att somna till de brusande vågorna och shyssornas ihärdigt starka spel.
Redan när vi lämnade vårt boende i Kenya hade jag känslan i kroppen att "Nu begår du ett av ditt livs största misstag i att lämna denna vackra plats.", vilket inte blev bättre när jag möttes av 4 filig, rak motorväg full med bilar - den ena pompigare än den andra - upplyst av gatulampor var 10 meter när jag kom hem till Sverige. Allt kände så tillgjort, så överdådigt, så överdrivet. Jag fick känslan av att någon stängde in mig i en betong låda , som att man ville skrika man inte fick luft. Från afrikas avslappnade livstil till detta uppstyrda betongblock - en tvärvändning som heter duga!
De flesta som pratat med mig sedan jag kom hem igen vet att jag trivdes som fisken i vattnet i Diani och helst av allt vill jag åka tillbaka redan ikväll, tyvärr så kommer verkligheten ikapp... Som många av er också troligen redan tänkt och som jag även kan säga, det var inte sista gången jag spenderar tid ur mitt liv i Kenya, i Diani.
Vissa må tycka synd om afrikas befolkning att de inte har alla de materiella tillgångar vi har, att de aldrig vandrat på gatorna i en stor stad som är vardagsmat för många av oss. Men har tanken någonsin slagit dig att det kanske inte är dem det är synd om - det kanske är vi, stadsmänniskor, som har dragit den största nitlotten? Även om befolkningen i Diani och Ukunda (de samhällen vi spenderade tiden i) inte har samma materiella lyx - kanske är det vi som är de fattiga och dem som är de rika? Inte materiellt sett men deras gemenskap är obetalbar.
Volker sa till oss samma morgon vi skulle fara att han inte kan känna avundsjuka, att varför ska man känna avund när man istället kan glädjas åt att det går bra för andra. - ja, varför? Är inte det bevis nog på att vi har vissa saker att lära från våra vänner i söder?
De må kanske inte ske detta år, men snart nog ska jag sätta mina bara fötter i sanden i Diani och kunna andas normalt igen..
