Mambo!

Nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och gått och köpt mig ett modem med 1 månads internet. YibbaYabbas Wifi var inte så himmla bra, eller funkade inte alls skulle jag säga, så nu har jag mitt eget. Så vart ska jag börja!? Jag tror vi tar allt i tur och ordning, det låter väl bästså, ellerhur? ;) 

 

 

I måndags, den 7 juli mellanlandade vi i Addis Ababa, Etiopien, i ca 4 timmar. Eftersom att det är min första gång jag flyger var allt helt nytt för mig, så självklart skulle jag strula till det, Jag skaffade visum för etiopien och var påväg ut från flygplatsen... somtur var blev jag stoppad och fick personlig eskort till väntsalen för "transfer passenger". Vakten skrattade bara på huvudet när han såg mina biljetter påväg ut från flygplatsen, tog mig på axeln och förde mig rätt.

När vi väl kom till Kenya möttes vi upp av en taxi som tog oss genom Mombassa till Diani Beach. Det både skär i mitt hjärta samtidigt som det totalt smälter. Det är på riktigt. All den fattigdom och alla dessa, som vi anser, vedervärdiga levnadsförhållande man läser om, ser på tv osv är tvättäkta. Men det är inte fören man kommer hit och ser det med egna ögon som man verkligen inser hur dessa människor lever. Barn går på gatorna utan skor och i stora,håliga, skitiga t-shirts. Husen är byggda av ihopflätade grenar täkta med lera, plåt, gammla presseningar, kartonger - dom har helt enkelt tagit vad dem havit. Det går katter, hundar, får, getter, höns och kor på gatorna, det är fullt med tuctucs, motorcyklar, bilar, människor och djur överallt!!! Längs gatorna sitter människor och säljer skrot; rostiga kedjor, gårdagens tidning, sönderskurna däck osv. Det ligger drivvis med skräp vart man än vänder. I kassan för färjan över till Diani satt en 10 årig flicka. 

 

Som sagt hjärtat både skär och smälter, för trots att människrona lever såhär, har jag inte sett en enda som inte är glad. Vart man än går hälsar folk, det spelar ingen roll om man går på andra sidan gatan så hör man någon som ropar Jambo eller liknande. Folk skämtar, skrattar, ler och hälsar, frågar hur man mår, småpratar på engelska med härligt brytning på swahili. Inga sura miner vad jag sett efter denna vecka! Det jag slogs av var att kanske är det så trots allt att pengar inte är allt. Du kan inte köoa lycka för pengarn. Kanske ligger det mer sanning i det uttrycket än vi egentligen förstår. 

Det roliga med mina funderingar över detta var att de bekräftades av Volker, mannen vi bor hos, senare under samma dag utan att jag nämnt detta, han sa; " Deppression finns inte här. Alla tycker så synd om dem, att de ska behöva bo i danna lerhyddor utan färsk vatten osv. Men sedu de gråter inte för de."