God Kväll kära läsare,

 

Som ni vet har mitt djurintresse funnits med redan från när blöjan satt på. Att leva på att ta hand om djur, som veterinär eller djurvårdare, har alltid varit en dröm. Samtidigt som jag kännt att veterinär är över min nivå både kunskapsmässigt och när man ser på vilket ansvar man har vilande på sina axlar - konsekvenserna av sitt beslut kan leda till liv eller död. Därför är jag mäkta imponerad av dessa människor som ägnat sitt liv åt att lära sig allt och lite till om djur. Med tiden och i och med alla underbara praktikplatser med fantastiskt inspirerande människor har gnistan om att även lilla jag skulle klara av yrket som veterinär vuxit sig väldigt stark! Därav har jag börjat kolla runt på olika skolor i Europa och kommit fram till beslutet att jag är villig att ägna mina nästkommande 6 år att studera + resten av mitt liv för att ta hand om dem som inte kan be oss människor och hjälp - nämligen djuren. I och med olika orsaker har jag valt att inte studera vidare i Sverige utan har mitt sikte på städerna Pudapest eller Edinburgh.

 

Varför krångla så kan många tycka? Varför inte skulle jag säga? Är det inte meningen att man ska töja på sina gränser för att utvecklas? Kanske tar jag mig vatten över huvudet när jag sätter mig i skolbänken i ett land där jag ej kan språket utanför skolområdet och dessutom flyttar flera hundra mil bort från alla jag känner. Nå, en utmaning helt klart - men en utmaning värd att satsa på, inte sant? 

 

Tyvärr kan inte allt sväva på rosa moln och flyter inte alltid som en dans på rosor. Det uppstår komplikationer i "uppoffringar". Jag har aldrig tidigare brytt mig om pengar, att ha en god ekonomi har alltid bara varit en bonus i minga ögon så länge jag är glad och är nöjd med det jag gör och har så behöver jag inte mer. Jag menar inte att jag är stenrik och är ekonomisk oberoende, inte tvärt om heller för den delen - jag är precis som alla andra, klarar mig på det jag har och kräver varken mer eller mindre. Men i detta fall har jag kommit till en vädpunkt där jag insett att något så litet och obetydligt i mina ögon som pengar faktiskt kan ha stort inflytande på mitt liv trots allt. Jag vet inte om jag ska rynka pannan, tänka om & lägga ner eller anta utmaningen när jag ser slutsumman från budgeten på vad hela kalaset skulle kosta.

Men som ni som känner mig vet - ge upp är inte ett alternativ , inte ens i de allra svåraste situationer. Allt har en lösning, det gäller bara att hitta den. Hoppas bara att målmedvetenheten hänger i när det inte längre handlar om små saker som ex träning. Rätta mig om jag har fel men: Ju äldre man blir, ju större blir utmaningarna och ju säkrare måste man vara på vilka strider man ska ta. En krigare lägger sig inte för att dö - en krigare dör i strid!

 

Frågan är bör jag anta utmaningen och göra min livs uppoffring, eller ska jag ge upp och nöja mig med det jag har? Är utvecklig alltid bäst? Jag har hört att ska man vinna allt - måste man satsa allt.